1 årsen
Nu är det ungefär ett årsen jag färgade håret brunt. Hoppades på att må lika bra som jag gjorde första gången jag gjorde det. Att färga håret kanske inte värkar som en sån stor grej men det ligger en historia bakom det. Jag mådde så dåligt då att jag skulle kunna göra vad som helst för att må bättre. Ingen vet hur allvarlig min kräkfobi var. Panikångest i stortsätt varje kväll/natt. Att bara ligga där och skaka och kallsvettas gråtandes, så rädd att man inte vet var man ska ta vägen. Jag trodde helt ärligt att jag inte skulle klara av att kräkas någon gång. Jag skulle söka hjälp men jag vågade inte, vågade inse att jag hade ett seriöst problem som gav bl.a. ätstörningar. Klarade inte av att äta, trodde att jag skulle börja må illa och sen spy. Jag tvivlade på mig själv, gillade inte mig själv. Allt var sån röra i mitt huvud, kändes som att hela världen snurrade runt mig, jag var så förvirrad vilket jag antar är en del av tonåren. Jag var så ledsen, över allt, inget var bra, trodde jag iaf. Kommer ihåg när jag satt och kollade på ett program med mamma om en simmare som hade prestationsångest och som också fick ätstörningar. Jag satt där och försökte klämma i mig en chokladpuddig samtidigt som jag inte kunde låta bli att börja gråta. Jag vet inte varför jag aldrig berättade detta för någon. Jag antar att jag ville tänka på det så lite som möjligt, ville fly från mitt eget liv. Och jag ville inte att folk skulle tro att jag bara sökte efter uppmärksamhet. Jag har alltid hållt saker inom mig eftersom att jag har lärt mig enda sen barnsben att sätta ett leende på läpparna hur ledsen jag än var.
Jag kan absolut inte säga att jag har haft ett lätt liv. Har haft det väldigt svårt faktiskt, svårare än vad många tror. Men kan häller inte säga att jag hade velat ha det på ett annat sett. Alla tårar har varit värt det. Jag är väldigt stark i mig själv idag, utan allt som har hänt hade jag kanske inte varit det.